Så jobbar du med aggressivitet hos barn

Idag så läste jag en helt otroligt bra artikel i svd "arga barn behöver hjälp att tänka" som kom ut nu under påsken. Där lyfter och beskriver tidningen forskaren Ross Greenes arbete och metoder. Det är mycket av hans metoder som fungerar bra på Tyr vid hans fruktansvärda raseriutbrott och jag läser just nu hans ena bok "explosiva barn". Jag är oerhört tacksam för denna forskares metoder och jag använder mig av dom dagligen. Denna artikel är grymt bra och stämmer in helt hundra på denna typ av aggressiva barn. Det känns jätte skoj att en nyhetstidning lyfter detta problem och får andras ögon att öppnas för dessa familjer och vad problemet kan bero på. Det är inte ouppfostrade barn som behöver få tillsägelser och större krav på sig. Dom behöver istället precis tvärtom oftast mindre krav. Skulle detta vara allmänt känt så skulle både föräldrar och barn ha en betydligt lättare vardag.

Ross Greene

Den underbare forskaren Ross Greene har ett antal böcker bakom sig som handlar om explosiva barn. Han har jobbat i över 20 år med barn som är precis som Tyr under många år och hjälpt dom.

Enligt Ross Greene finns det många missuppfattningar kring dessa så kallade explosiva barn. För att sprida en större förståelse för deras svårigheter reser han runt i världen och håller föredrag. Han har varit i Sverige flera gånger och i augusti kommer han hit igen.
– Föreställningen att de här barnen väljer att vara trotsiga är djupt rotad – trots att det numera finns mycket forskning som visar att så inte är fallet, säger han.
– De explosiva barnen beskrivs ofta som trotsiga, manipulativa och uppmärksamhetskrävande. Men det handlar inte om det. Barn beter sig bra om de kan – och de explosiva barnen gör så gott de kan, säger psykologen Ross Greene när jag når honom på telefon i Boston.
Varför är då barnet oemottaglig för såväl rationella argument som bestämda tillsägelser? 
Ross Greenes svar är kort och bestämt: Bristande tankeförmåga.
– På samma sätt som vissa barn kan vara försenade i läsutvecklingen, har andra inte utvecklat den tankeförmåga som krävs för att hantera de krav på flexibilitet som ställs på dem i vissa vardagssituationer. När kraven blir för höga kan de inte tänka klart och hitta konstruktiva lösningar på problem. Inte heller klarar de av att hantera den frustration som situationen framkallar, säger Ross Greene.
Genom sitt mångåriga arbete har han sett att explosiva barn finns i alla varianter. Beteendet är vanligare bland pojkar, men explosiva flickor får lika häftiga utbrott. Vissa exploderar flera gånger om dagen, andra mer sällan. En del skriker när de blir frustrerade, andra blir även fysiskt aggressiva.
Om man förstår att barnets raseriutbrott sker pga ett medfött fel så skulle kanske även människorna runt barnet lättare förstå att det inte går att lära barnet genom straff, tillsägelser och  hot. För vem skull tro att den lilla pojken i skolan med grava syn fel skulle se texten på whiteboarden helt plötsligt genom att hota, straffa eller säja till på skarpen!?
Där är vi nog alla eniga om att det som hjälper det barnet är ett par glasögon och inget annat.
Ross Green inriktar sig på att utveckla de förmågor som barnen saknar, nämligen flexibilitet och frustrationstolerans. För att lyckas med detta krävs andra metoder än dem vi föräldrar reflexmässigt använder oss av.
– Många försöker vara tydliga auktoriteter och ”visa vem som bestämmer”, men sådana skarpa tillsägelser triggar snarare fram utbrott. Att försöka motivera de explosiva barnen att uppföra sig väl genom bestraffning eller belöning, har inte heller någon större effekt. Deras beteenden beror ju inte på bristande motivation, utan på en oförmåga.

Så den "vanliga" mallen med barnuppfostran som man använder sig av kan man bara slänga bort och istället måste man tänka i helt nya banor.
Hur jobbar man då med barn som har dessa problem som Tyr har?
Ross Greenes råd är istället att försöka identifiera vanliga problemsituationer så att dessa kan undvikas eller frustrationen avstyras innan härdsmältan är ett faktum. Om matteläxan alltid slutar med att böckerna slängs i väggen, kanske mängden läxor faktiskt måste minskas under en period.
– Vissa ifrågasätter att man ”ger efter” för barnet, men ingen skulle komma på idén att tvinga ett fysiskt handikappat barn att gå utan kryckor. Genom att undvika vissa saker som ofta framkallar utbrott skapar man ett större lugn kring barnet som då kan lägga sin energi på att försöka utveckla sina bristande förmågor, säger Ross Greene.
För att göra det har han tagit fram en metod ”Collaborative Problem Solving” (CPS) – eller ”Problemlösning i samförstånd” – med tre olika strategier att ta till när utbrottet närmar sig.


PLAN A
Plan A innebär att den vuxna tar på sig rollen som auktoritet och bestämt säger ”Du får inte” eller ”Du måste”, utan att ta hänsyn till barnets perspektiv. Den strategin kan vara nödvändig när barnet till exempel slåss eller kastar saker omkring sig.
– Plan A är den uppfostringsmetod som många vuxna använder sig av slentrianmässigt. Den kan vara nödvändig i vissa farliga lägen, men lär inte barnet hur han eller hon ska tänka nästa gång ett utbrott närmar sig. Därför ska den inte användas för ofta, säger Ross Greene.

PLAN C
En motsatt strategi – Plan C – går ut på att den vuxna helt släpper vissa krav. Man tar kanske ingen strid om att barnet ska hänga upp sina kläder eller ställa in tallriken i diskmaskinen.
– Inte heller den strategin lär barnet att hantera frustrerande situationer, men man måste välja vilka svårigheter man först vill lägga sin energi på.

PLAN B
Den strategi som däremot utvecklar barnets flexibilitet och frustrationstolerans är Plan B. Barnet och den vuxna samarbetar då för att hitta en lösning som tar hänsyn till bådas perspektiv. Detta sker genom tre steg:
1. Empati: Den vuxna tar reda på vad som gör barnet frustrerat genom att iaktta och ställa frågor. ”Du ser inte glad ut – hur är det?” Med lite träning kan barnet ofta sätta ord på sin upplevelse: ”Jag är arg för att jag inte får äta köttgryta som du lovat.”
2. Definiera problemet: Den vuxna ger sin syn på saken. ”Men jag hann inte handla de ingredienser som behövs för att kunna göra köttgrytan.”
3. Bjud in till lösning: Barnet och den vuxna försöker hitta en lösning som tar hänsyn till bådas önskemål: ”Om du äter lite fiskgratäng i dag, så lovar jag att laga köttgryta i morgon.”
– Samtalen kring de olika perspektiven och den gemensamma lösningen lär barnet hur man kan tänka när man är frustrerad. Det bygger upp kognitiva kartor i barnets hjärna så att han eller hon lättare kan hitta konstruktiva lösningar när liknande problem uppstår igen, säger Ross Greene.
På flera håll i Sverige används metoden ”Problemlösning i samförstånd” framgångsrikt både inom skolan och barn- och ungdomspsykiatrin. Under en pilotstudie vid Utvecklingsneurologiska enheten vid Skaraborgs sjukhus fick föräldrar lära sig förhållningssättet och redan efter fem, sex handledningssamtal hade många barns beteenden förbättrats.
– Stora svårigheter med att vara flexibel i tanken och hantera frustrationer är mycket vanligt vid adhd och i vår studie hade alla barnen en sådan diagnos, säger Elisabeth Fernell, barnneurolog och professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Gillbergcentrum, Göteborgs universitet.
Ungefär hälften av barnen blev hjälpta enbart genom att föräldrar och lärare fick information om de kognitiva svårigheterna och lära sig hur barnens beteenden kunde bemötas. Hos den andra hälften kom förbättringen först efter att de också fått medicin för adhd.
– Ibland kan det vara en förutsättning för att man ska kunna ta till sig den kognitiva träningen. Vi brukar säga att vissa barn behöver både medicin – och Ross Greene, säger Elisabeth Fernell, som lett studien.



Inga kommentarer:

Husdjur Blogglista.se Bloggar av mammor och gravida