Låt en fungerande psykvård bli valfråga

Mycket kloka ord av Erica, Publicerad kl 16:41, 14 maj 2014 i svd

"Mitt i livet, mitt i steget. Just där, mitt i, tar allting slut. Så orättvist och så oförståeligt. Tårflod och känslostorm. Tomhet och orkeslöshet. Sorg och saknad. Nu hos familjen Bendjelloul, i morgon hos någon annan familj. Finns det ord som räcker för att förklara och ge tröst efter att ett liv har släckts? Knappast. Ännu mindre när det handlar om människor som begår självmord.

Det kan vara ensamt även i strålkastarens allra starkaste ljus. Precis som i en ostädad lägenhet i Bagarmossen eller på kontoret med fin adress. Det bottenlösa, nattsvarta, orkeslösa kan benämnas depression. Den finns mitt ibland oss, men så länge man inte själv är drabbad – eller någon i ens absoluta närhet – så låtsas vi inte om sjukdomen. Eller så ser vi den inte. Den sjuke vill ofta dölja sitt tillstånd av hopplöshet, det hör liksom till. Ändå drabbas hälften av alla kvinnor och en fjärdedel av alla män någon gång under sitt liv av depression. Årligen begår 1 100 människor i Sverige självmord. Det är ungefär tre om dagen.

En våtmörk dag i november knackade polisen på dörren och berättade att min man var död. Att han hade valt att ta sitt liv. Han blev 39 år. På ett sätt var ingen av oss i den närmaste kretsen överraskad – samtidigt kom beskedet som en absolut chock. VARFÖR? Svaret på den frågan fick jag och vi aldrig. Men vi fick veta att han besökt psykakuten bara några timmar innan, men inte blivit inskriven. Deras bedömning var att han inte var suicidal. Vetskapen om att han stod där ensam i regnet, utan riktning och bevisligen utan hopp, skär fortfarande, -efter alla år, som en kniv i själen. I samvetet. Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Var det mitt fel?

Med tiden lär man sig leva med sorg. Den blir en del av ens personlighet. Men den försvinner aldrig. En skugga, ett illamående, en saknad. Och en förbannad ilska.

 En polis i vänkretsen berättade för en tid sedan på en middag att han funderade på att lägga av. Inte för att det var för dåligt betalt eller för att ärendena blivit fler eller tyngre, utan för att han inte orkade se de psykiskt sjuka i ögonen längre. Både han och de sjuka visste, att den hjälp som krävdes inte skulle erbjudas den här kvällen heller, att psykiatrin inte skulle kunna ta emot eller hjälpa till. Knappast av ovilja, mer av resursbrist eller systemfel – men faktum kvarstod. Min vän skulle tvingas att ännu en gång släppa av en vilsen, ensam själ utan självförtroende utanför psykakutens stängda dörr. ”Det är omänskligt”, sa polisen.

 Hans ord ringer fortfarande i öronen, precis som dörrknackningen. Det gör att jag nu säger till er som lever i mörkret: Gör det inte! Du har ett -värde. Det finns ljus.

 Mitt i livet. Mitt i steget. Alla är vi kantstötta. Vi kan inte förlora fler. Låt en fungerande psykvård bli en valfråga."

ERICA TREIJS

2 kommentarer:

Sara - Ensamstående mamma sa...

Väldigt väldigt kloka och gripande ord.

Sabina-ung mamma till 2 sa...

Väldigt, väldigt kloka ord!!

Husdjur Blogglista.se Bloggar av mammor och gravida