Än hur man gör som förälder till NPF barn så kan det alltid bli fel enligt andra

Att vara mamma till barn med npf diagnoser är inte alltid det lättaste. Inte nog med att man måste lära om sig från sin vanliga normala barnuppfostrings taktik till en helt annorlunda barnuppfostrings taktik för barn som fungerar annorlunda utan man måste även förutom det möta samhällets alla åsikter som dom tror sig ha rätt till att yttra. Dom tror verkligen att man som förälder aldrig någonsin själv har tänkt den tanken dom fick just i den sekunden.

Ni vet de där kommentarerna som tex, "Om ni kanske istället skulle testa/vara ........." eller "Har ni tänkt på att..." . Jag är så spy less på dom kommentarerna. Jag lovar er att än vad ni tänker fylla i den tomma delen i den meningen så har vi föräldrar antingen redan testat det hundra gånger om eller åtminstone redan hört det en miljon gånger förut. Vill vi ha råd eller hjälp så ber vi om det.

Det mest intressanta i just detta ämne är att än hur man jobbar som förälder med sitt barn då barnet har hamnat i affekt eller om barnet har problem med affekt på ngt vis så har alltid människor runt omkring en så många åsikter och råd om hur man är som förälder.

Det spelar helt enkelt ingen roll hur du är mot barnet eftersom dom andra som befinner sig runt dig alltid kommer att kunna skylla barnets beteende på dig som är föräldern. Antingen är man som förälder för lugn (barnet behöver få veta att det är nu det gäller att lyssna), eller så är man för bestämd (barnet blir stressad och oroligt av dig), eller så är man för snäll (har barnet inga rutiner/regler), eller så är man för hård (med så stränga föräldrar är det inte konstigt att barnet gör så). Listan går att göra i all evighet. Människor som vill normalisera barnens svårigheter och istället lägga bördan på föräldrarna. Jag är så sjukt spy less på dessa kommentarer.

"Barn kan inte födas med den typen av svårigheter utan det måste bero på svårigheter i hemmet" är en väl etablerad psykologisk ide som min och även många andra äldre generationer har uppfostrats att tro på. Detta har dock redan bevisats vara fel flera gånger om. Trots det så har mängder av både pedagoger, socionomer, psykologer, lärare, kuratorer och alla de människorna som kommer med de underbara tipsen, kvar den gamla uråldriga synen om att barnen ej kan födas och ha den typen av "svaghet" i generna.

Den dummaste kommentarerna som jag själv har fått från någon kommer faktiskt från ett av barnens förskolefröknar för ett antal år sedan. Det geniala tipset från den pedagogen löd "Om ni skulle vara lite gladare så skulle hen nog inte ha det problemet". Åh, tack för tipset. Just den saken har jag aldrig testat tidigare, att vara lite gladare...... Öh, hallå trodde du verkligen på fullaste allvar att det skulle lösa sig om föräldern skulle vara lite gladare, eller!?? Du tror inte att förälderns glada uppsyn har förvandlats till en uppgiven syn pga det som hänt tidigare innan man äntligen tagit sig fram till förskolan.

Vad jag ville med det här inlägget?
Att föröka förklara hur utsatt man är och känner sig som förälder till barn med NPF diagnoser. Även kanske ge er en liten tankeställare hur ni tänker och dömer andra föräldrar lite för snabbt ibland. Livet är inte svart och vitt och alla föds vi till olika individer med olika styrkor och svagheter. Glöm inte bort det.

1 kommentar:

Anonym sa...

Jätte bra skrivet, kan inte mera en hålla med.
Har själv barn med NPF och jag känner verkligen igen mig.

Husdjur Blogglista.se Bloggar av mammor och gravida